Kapitel 1


Det var dagen efter min artonårsdag och det kunde mycket väl bli min sista. Statistiken talade emot det, men statistik betyder ingenting för individen. Då skulle jag väl knappast sitta här, jag skulle inte blivit till från början. Hur troligt var det att min mamma skulle träffa min pappa och de skulle gilla varandra tillräckligt mycket för att vilja få ett barn. Och sen, att just den spermien skulle bli först och, ja, sannolikheten för att varenda person som finns skulle finnas är nästan lika med noll. Så, statistik betyder verkligen ingenting för individen.
   Vi hade haft en kombinerad födelsedags och avskedsfest, jag och min mamma. Jag hade bakat en tårta och hon hade fixat en present, en hästskoformad berlock i en guldkedja med inskriptionen Du kan, du vill, du vågar. Det var ett skämt oss emellan, en perfekt åkabortgåva. Jag skulle tänka på henne och hästarna varje gång jag kände den mot min hud. Som nu när jag skulle kliva ombord på en jättelik koloss som var tänkt att ta mig över Atlanten, till Amer universitet, ett av de största och mest välrenommerade i hela världen.
    Jag kunde fortfarande inte förstå att jag blivit erbjuden en plats där, lika lite som jag kunde förstå att jag tackat ja. Det var första gången jag var söder om Umeå och där hade jag bara varit en enda gång, när jag presenterat min Masterstudie i molekylärbiologi och fått min examen. Allt arbete hade jag gjort hemma på gården i Vitträsk, i labbet på loftet. En speciallösning bara för mig, som universitet gått med på, jag var ju egentligen alldeles för ung och bodde för långt bort. Rektorn hade varit mycket tveksam, men jag trodde inte att hon ångrade sig nu.
   Flygplatsen var full med folk och långa köer. I säkerhetskontrollen fick jag packa upp dator, platta och mobiltelefon, i princip allt jag hade i handbagaget. De tog mig åt sidan och drog med små lappar längs mina handleder och sedan skannade de dem i en apparat. Jag pustade ut när de lät mig passera. Mina händer hade inte hanterat sprängämne idag, men det skulle kunna finnas spår. Jag hade städat ur labbet och flyttat kemikalier i en hel vecka.
   Efter att ha sicksackat mig fram bland folket som sprang mellan tax-freebutikerna hittade jag fram till gate 43. Människor gjorde mig yr, jag längtade redan tillbaka till lugnet på fjällvidderna. Jag satte mig på en ledig bänk och såg mig om på medresenärerna som väntade vid utgången till planet. Vem som helst av dem skulle kunna ha en bomb i skosulorna, mätinstrumenten vid säkerhetskontrollen var patetiska. Men ingen av dem såg extra ängslig ut, det var mestadels män i skjortor med kabinväskor framför sig och Dagens industri i knäet. Några  småbarnsföräldrar sprang med böjda ryggar efter sina småttingar. Par satt nära varandra på bänkarna, de flesta tittandes ner i varsin telefon. Ingen kunde misstänkas vara ute efter att döda resten av gruppen.
    Mamma hade gett mig en påse med lugnande tabletter som jag skulle ta om det blev kris. Jag tog upp påsen ur fickan och gned tabletterna mellan fingrarna. Fyra stycken små runda piller. Jag kunde ta max två åt gången hade hon sagt. Då skulle ångesten försvinna och jag skulle få sova mig igenom resan. Att vara drogad var ingen frestande tanke men det började bli svårt att andas och tårarna brände under ögonlocken. Det var alla människorna, alla dofter, alla ljud. Hjärtat hamrade innanför bröstkorgen, svetten bröt fram på överläppen. Jag kastade upp ryggsäcken på ryggen och rusade bort mot toaletterna som jag passerat i den breda  korridoren. Där inne låste jag in mig i ett bås och satte huvudet mellan knäna. Världen snurrade. Jag formade händerna som en skål framför munnen, en papperspåse hade varit bättre men det fick duga. Den varma luften mot handflatorna gjorde det lättare att koncentrera sig på andetaget.

   Efter en stund slutade det sticka i läpparna och rummet kändes stadigare. Jag passade på att gå på toaletten, för fjärde gången, och sedan gick jag ut till handfaten. Ögonen var röda och tåriga. Jag skvätte vatten i ansiktet, gnuggade och torkade med en pappershandduk i hopp om att kunna dölja min gråtattack.
   I ett infall tog jag upp två tabletter ur påsen och stoppade in dem i munnen. Det var svårare än jag föreställt mig att svälja ner de små pillren, utan att börja tugga på dem. Till slut kunde jag få dem långt ner i svalget och ta en klunk vatten som förde med dem ner i strupen. Det var första gången i mitt liv som jag tog någon form av läkemedel, jag hade inte ens tagit värktabletter tidigare.

   Ombordstigningen hade börjat och det var nästan tomt vid utgång 43 när jag kom tillbaka. Jag räckte fram pass och biljett till flygbolagspersonalen.
   - Hur är det fatt, du ser inte ut att må så bra, sa mannen som kontrollerade mina papper.
   - Lite ledsen att åka bara, och så gillar jag inte att flyga.
   - Det ska du inte oroa dig för.
   Han klappade mig på axeln och jag ryggade från hans beröring.
   - Hoppas att du får en bra flight och en trevlig resa, sa han.
   Jag nickade och gick in i gången.
   Flygplanet kändes enormt, det var tre säten vid varje fönster och sex säten mellan de två gångarna. Till min lättnad hade jag en hel fönsterrad för mig själv. Underbart, jag skulle få lida i ensamhet. Efter att ha placerat ryggsäcken i bagageutrymmet ovanför sjönk jag ner i stolen vid gången och knäppte fast säkerhetsbältet. Den plastiga skinnimitationen klibbade mot kläderna och jag kände pulsen vid tinningarna.
   Det tog inte lång stund innan det jättelika planet började backa ut från terminalen. flygvärdinnor gick fram och tillbaka i gångarna och kontrollerade att alla var fastspända, sedan ställde hela styrkan av personal upp sig och började peka ut nödutgångar och visa flytvästar, som om vi skulle ha en chans att överleva om de blev aktuella. Jag försökte andas lugnt i väntan på att tabletterna skulle få effekt. Lungorna kändes för små, eller fyllda med någon tung rök. Jag föreställde mig ett svart moln av rök, som invaderade all plats i bröstet och tryckte undan syret. Jag kippade efter andan. Säkerhetsgenomgången var klar och de knastriga högtalarna gav order om att personalen skulle spänna fast sig. I änden på startbanan stannade planet och stod stilla i väntan på att få åka iväg. Paniken höll på att få min kropp att explodera, tabletterna fungerade inte. Vad hade hon trott mamma, att jag skulle klara mig med placebo, det var meningen att de skulle börja verka direkt.
   Jag drog fram påsen ur fickan. Snabbt tog jag ur de återstående två små pillren, la dem på tungan och försökte svälja, utan att ha något att skölja ned dem med. De fastnade och skavde i svalget. En smak av kalk och damm spred sig i munnen. Jag svalde och svalde. Motorerna rusade, peppade upp sig inför kraftansträngningen att komma upp i luften. Sedan tog det fart, jag såg världen åka fortare och fortare förbi utanför fönstergluggen och jag pressades bakåt i sätet. All luft, all rök trycktes ut ur kroppen. Jag blev platt och kallsvetten klibbade i nacken.
   Jag kommer att dö. Sedan var vi uppe i luften. Det blev en brant backe i gångarna och innan vi hunnit plana ut började personalen röra på sig.
   En flygvärdinna i snäv kjol och höga klackar kom emot mig genom gången. Luften i planet var sval av luftkonditioneringen som arbetade på max. Det susade i öronen. Mina händer höll så hårt i armstöden att knogarna vitnade. Kroppen kändes stel och benen var låsta i en onaturlig vinkel. Jag försökte se på flygvärdinnan, men bilden var suddig, hur jag än ansträngde mig.
   - Hur är det fatt miss? sa hon och böjde sig ner mot mig.
   Kom för nära. Jag ryggade bakåt mot ryggstödet.
   Världen klarnade. Flygvärdinnans hår i en stram knut i nacken, doften av hårspray som stack i näsan. Lager av makeup som täckte hennes naturliga porer och stora svarta glasögonbågar som gick ner en bit över kinderna.
   Jag ryckte upp armarna, det kändes som om planet krängde till.
   Hon skrek, rakt ut, och flög bakåt, bort från mig. Varför skriker hon? Vad var det som hände. Var det dags att dö?

En annan kropp materialiserades bredvid mig. Nära. Ett

mansansikte blev tydligt. Man, kille? han måste varit i min ålder,

eller äldre, han var tidlös. Allt annat runt omkring mig var som

att titta under vatten. Ansiktet var vackert, aningen blekt med

rufsigt rödbrunt hår och markerade ögonbryn. Jag fastnade vid

ögonen. De skymdes till hälften av hundratals uppåtböjda ögonfransar

och var mörkt blåa, med en ljus ring i yttre delen av iris.

Det ljusblåa tycktes bli större, mer skinande.

- Lugna dig Sofie, sa han.

Det lät som en sång.

- Du måste lugna ner dig. Se på mig.

Som om jag någonsin skulle kunna se bort från de där ögonen.

Jag var som hypnotiserad. På håll hörde jag upprörda röster

och någon som grät. Allt det var i bakgrunden, bara hans ögon

existerade. Det lysande blåa inneslöt mig i en våg av lugn. Alla

tankar på flygvärdinnans skrik och skräckslagna ansikte försvann

långt bakåt i huvudet, det hade nog inte hänt.

Han la sin hand på min. Värme strålade genom kroppen.

Musklerna slappnade av och dimman som resten av synfältet

varit skymt av lättade tillsammans med suset i öronen. Jag blev

12 13

medveten om alla upprörda röster omkring mig och tvingade

bort blicken från personen framför mig. Flygvärdinnan stod en

meter bort med händerna i ansiktet, ögonen uppspärrade under

de stora glasögonen. Hon skrek inte längre, hon grät. En manlig

steward kom springande i gången.

- Du måste gå tillbaka till din plats mister, vi tar hand om

det här, sa han.

Mannen vid min sida vände sig mot stewarden och oron

blossade upp i mig när hans blick såg bort från mig. Jag mindes

rycket i planet och skriket. Var det jag som hade orsakat det, vad

hade jag gjort?

- Det finns ingenting att oroa sig för här, bara en trasig stol.

Jag lugnar damen här och du och din personal tar hand om de

andra passagerarna, de behöver er.

Rösten var bestämd. Så övertygande att ingen skulle kunna

säga emot honom, så vuxen, den både passade och passade inte

ihop med ansiktet som uttalade orden. Fler ur kabinpersonalen

kom springande. Jag undrade varför alla såg så upprörda ut.

Och varför allas ansikten slätades ut så fort de såg på mannen

bredvid mig.

- Om ni alla sköter ert arbete så kan jag hjälpa damen här.

Det är ingen fara alls, inte med henne och inte med planet.

Den manliga steward som kommit först log ett fånigt leende

och föste de andra framför sig när de backade bort från oss. Jag

kände hur jag släppte ner axlarna när jag återfick ögonkontakt

med mannen vid min sida. Han var så vacker att jag ville röra

vid honom för att försäkra mig om att han var verklig. Hetta

blossade upp i ansiktet och jag såg ner i knät.

Det var någonting som var fel med bilden.

Mina händer vilade mot låren. Fingrarna var fortfarande vita

av spänning, så hårt knutna runt armstöden att de försvann in i

plasten. Armstöden skulle inte vara där, i mitt knä, de skulle sitta

fast mellan stolsryggarna. När jag insåg vad jag hade gjort, kastade

jag armstöden ifrån mig. Det blev inget riktigt kast. Mina

händer fångades upp och inneslöts i hans stora händer mitt i

kastet, det brände till i huden. Han tog tag för hårt, men så fort

jag formulerade tanken på obehag lättade greppet och han la

försiktigt ner mina händer i knät igen.

Armstöden föll ner på golvet framför mina fötter. Fem stora

hål i vardera armstöd markerade var mina fingrar just varit.

- Du måste ta det lugnt, sa han. Kan jag sätta mig här?

Han reste sig upp i sin fulla längd och pekade med handen att

jag skulle flytta in mot fönstret. Han var så lång, så stor. Tveksamt

knäppte jag upp bältet och hasade mig in till det mittersta sätet.

Hålet mellan stolarna där ett av armstöden suttit fick mig att

stanna upp. Stirra. På hålet och på mina händer.

- Det är lugnt, sa han.

Hans ord bröt min förvirring. Istället fylldes jag av vetskapen

om hur nära mig hans kropp befann sig. Det strålade som ett

kraftfält omkring honom och jag kunde inte förmå mig att flytta

mig längre ifrån, jag ville vara där, i energin.

- Hur känner du dig? frågade han.

Han såg mig rakt i ögonen, som om han letade efter någonting

innanför hornhinnan.

- Jag vet inte vad som hände, svarade jag.

- Du börjar få tillbaka lite färg i ansiktet.

Han log och jag kände hur "lite färg" förvandlades till tomatröd.

- Hur visste du vad jag heter? sa jag.

- Det vet jag inte, varför tror du att jag vet det?

- Du sa mitt namn förut. Sofie, lugna dig, sa du. Jag hörde det.

- Nej, jag sa bara lugnande ord, inte ditt namn. Du kan fråga

flygvärdinnan om du vill, du var ganska borta, kanske du inbillade

dig?

Hans röst var så övertygande, jag kunde bara skaka på huvudet.

- Jag vet inte, jag kanske är påverkad av tabletterna som jag

tog trots allt.

- Har du tagit tabletter? Jag skulle inte göra det igen om jag var

du, man vet aldrig vilken effekt de kan få.

14 15

Det lät som om han pratade förmanande till ett barn.

- Mamma skulle aldrig ge mig något farligt, protesterade jag

utan att hinna tänka efter.

Hans energi var så lockande, så nära. Jag såg in i de mörka

ögonen, synen gav mig en känsla av tyngdlöshet och jag måste

vända bort blicken för att kunna samla tankarna.

- Självklart inte, svarade han.

Med ett leende fortsatte han.

- Det kanske är dags att vi presenterar oss, jag heter Richard

Keeton.

Han sträckte fram handen i en formell hälsning. Jag såg ner

på min egen hand innan jag försiktigt tog hans.

- Sofie Nordström.

Jag vågade inte släppa handen med blicken och möta hans

ögon, rädd för att göra hål i hans hand också när den begravde

min med sin storlek. En ilning gick från handflatan upp genom

armen och jag kunde svurit på att han också kände samma sak.

Han släppte mig men fortsatte att se på mig, studera mig, sedan

skakade han lätt på huvudet, som om han bestämde sig för att

det inte fanns något att hitta.

En storvuxen steward kom fram till vår rad.

- Hur går det här?

Han hade svettdroppar vid det vattenkammade hårfästet och

såg ut som en skolpojke som blivit framskickad av kompisarna

för att fråga något viktigt. Det passade inte ihop med hans breda

axlar. Richard vände sig mot honom och svarade med låg röst.

- Det är bra tack, ni behöver inte oroa er.

Han pratade inte högt, men rösten nådde utan att avta i

styrka ut till alla passagerare som satt runt omkring.

- Damen här behöver något att dricka, vatten, kan du ordna

det? fortsatte han.

- Absolut, sir.

Stewarden släppte ut luften ur lungorna och axlarna sjönk

ner. Jag hade inte tänkt på det själv förrän Richard sa det, men

det kändes som om mina tänder hade torkat fast i insidan av

läpparna och det kurrade i magen. Jag försökte dra med tungan

längs tandraden men den hade fastnat i gommen och det blev

mest ett konstigt grimaserade.

Stewarden kom tillbaka med ett plastglas och en flaska vatten

som han ställde ner på bordet framför Richard. Genast sträckte

jag mig efter flaskan och svepte den i några få klunkar.

- Vill du ha mer?

Richard såg på mig med höjda ögonbryn.

- Ja tack. Jag har min plånbok i väskan.

Stewarden som stod kvar i gången, log försiktigt mot mig.

- Det kostar ingenting alls miss, du får dricka hur mycket du

vill på den här flighten.

- Vi tar två flaskor till, sa Richard och om han brydde sig om

min missuppfattning visade han det inte.

Flygvärdinnan med glasögonen kom med snabba steg fram

med mera vatten. Hon darrade en aning på handen när hon satte

ner flaskorna. Richard la sin ena hand på den, bara för en sekund.

- Det kan inte vara lätt att arbeta under de här förhållandena

miss. Det är tur att det bara var en stol som gick sönder.

Han såg flygvärdinnan i ögonen när han fortsatte.

- Nu glömmer vi den här historien, allt är bra nu.

- Självklart.

Hon log mot Richard.

- När vi landar behöver ni se till att någon kontrollerar alla

sätena, de kan vara felmonterade, sa han.

- Absolut, det ska vi göra. Kan jag erbjuda er något mer? Vi

kommer att börja servera lunch om en liten stund men önskas

någonting före det är det bara att säga till.

- Tack. Vill du ha någonting nu Sofie?

Det var någonting med hans sätt att prata, jag kunde inte sätta

fingret på vad det var.

- Jag kan vänta, tack.

Richard satt kvar bredvid mig tills jag ätit upp den smaklösa

flygplansmaten och kabinpersonalen samlat in alla brickorna

igen. Jag kände mig lugn utan att kunna förstå varför.

16 17

- Du verkar må bättre nu Sofie, jag borde gå tillbaka till min

plats, sa han.

- Nej!

Jag grep tag i hans hand och hans ögon blixtrade till samtidigt

som en stöt av värme for genom handflatan. Genast släppte

jag, rädd för att jag tagit i för hårt.

- Jag menar, jag blir lugn av att du sitter här. Snälla stanna,

sa jag.

Några timmar tidigare hade jag varit glad för att ha fått ett

ensamt säte, nu blev jag skräckslagen bara av tanken på att han

skulle lämna mig ensam igen. Hans uttryck när jag bad honom

stanna var nästan lika skrämmande, men det insåg jag inte förrän

det var för sent. Det var mörkt, han rynkade ögonbrynen i

en båge och det fick honom att se mer arg än bekymrad ut.

- Jag stannar om du behöver det, sa han och såg sig om i

planet.

De som satt runt om oss verkade dra en gemensam suck av

lättnad och det fick Richards uttryck att slätas ut.

Som statistiken lovat landade planet säkert utan att jag fick

några fler utbrott eller blackouter. Richard Keeton satt bredvid

mig hela resan. Han sa inte mycket, svarade bara kort på

mina frågor och verkade mest försjunken i sina egna tankar. Jag

klagade inte, jag hade fullt upp med att försöka hitta en förklaring

till vad som hänt. En adrenalinkick kanske, jag köpte inte

Richards idé om att stolarna var felmonterade, jag till och med

fällde ner armstödet som fanns kvar, det mot fönstret, och drog

i det. Det satt som berget.

Richard tog inte i mig igen, han blängde irriterat på mig när

jag snubblade i gången när det var dags att kliva av planet. Han

var på väg att stötta upp mig men hindrade sig när jag återfick

balansen.

När vi kom in i ankomsthallen försvann han utan att säga

något. Jag ångrade att jag inte passat på att tacka honom. Han

hade hjälpt mig, det minsta jag kunde göra var att säga tack. Jag

försökte intala mig själv att det var därför som jag kände mig så

besviken när han försvann. Men tomheten som fyllde bröstet

berättade något annat.

Det var varmt i Boston. Jag rullade mina två stora resväskor

mot bussarna och blev genomsvettig. Det var en fem timmar

lång bussresa till Charlesport och Amer universitet, men buss

var ett färdmedel som jag kände mig tryggare med. Sätena på

bussen var plastigare än de på planet och de osade av en blandning

av svett och spya, ändå skulle jag hellre ha åkt buss hela

vägen. Jag var helt slut när jag satte mig på det hårda sätet och såg

ingenting av landskapet under resan när jag föll ner i en drömfylld,

flackande sömn.

Det var inte långt mellan busstationen i Charlesport och min

nya adress vid campus, taxiresan tog bara fem minuter, vilket jag

var oändligt tacksam för. Bilen stannade utanför ett grått, gammaldags

stenhus. Murgröna klättrade upp längs väggen och det

såg på något säreget sätt hemtrevligt ut. Framför huset fanns en

välklippt gräsmatta med en stenlagd gång upp till trappan och

tomtgränsen mot trottoaren följdes av en meterhög stenmur.

Jag drog ett djup andetag och försökte samla tankarna, men

det var som om hjärncellerna var fyllda med gröt. Chauffören

hjälpte mig med väskorna och när vi gått halvvägs upp för gången

öppnades dörren och en tjej i en blommig klänning som kunde

varit hämtad från sjuttiotalet, kom ut på trappan.

- Hej, du måste vara Sofie.

Hon uttalade mitt namn med engelskt uttal, med långt o och

kort i, jag lät det vara, jag antog att jag skulle få vänja mig vid det,

precis som vid allt annat. Som tur var såg jag inte språket som ett

stort problem. Engelska föll sig lika naturligt för mig som svenska.

Jag log när jag tänkte på mina lärare hemma som sagt att jag hade

bra gehör. Sanningen var att deras eget uttal var förskräckligt.

- Det är jag som är Amanda Ross. Trevligt att träffa dig.

Jag tog hennes utsträckta hand.

- Trevligt att träffa dig också, sa jag.

Jag betalade chauffören och Amanda tog min ena väska och vi

gick in i huset.

18 19

- Välkommen till Watson house, sa Amanda.

Vi kom in i en stor ljus hall, en svängd trappa ledde upp till

övervåningen, åt båda sidorna fanns korridorer med rum och

bakom trappen stod två stora spegeldörrar uppställda och ledde

till ett större rum mot husets baksida.

- Du kommer att dela rum med Nicki Lewis en trappa upp.

Hon är också doktorand, fast inom samhällsvetenskap.

- Det blir säkert bra, sa jag och bet mig i läppen.

Att dela rum var en av de största utmaningarna med det här

boendet, med hela resan om jag tänkte efter, men det var vad

Xlab betalade för i mitt stipendium. Jag hade fått tillräckligt

med pengar också för att kunna lösa boendet senare om det inte

fungerade. Mamma hade tyckt att det var bra att jag inte skulle

behöva klara mig helt själv. Trots att hon visste att hon oroade

sig i onödan, jag hade tagit lika mycket hand om henne som hon

tagit hand om mig de senaste åren.

- Alla här i Watson house doktorerar eller är precis i slutet på

sina masters, fortsatte Amanda. Jag själv skriver en avhandling i

psykologi, om läkare-patient-kommunikation.

- Spännande, sa jag och försökte kväva en gäspning.

- Men snälla du, kom så ska jag visa dig ditt rum. Du ser

väldigt trött ut.

- Ja, tack. Jag menar inte att vara oförskämd men jag är väldigt

trött, jag har rest i över ett dygn och inte sovit så mycket.

- Ingen fara vi får tillfälle att prata senare. Köket ligger där

inne om du blir hungrig.

Hon pekade förbi trappan.

- Det är bara att ta vad du vill i skåpen, allt är gemensamt

och ingår när man bor här. Är det något du saknar kan du skriva

upp det på listan som sitter på kylskåpet. Men det där kan jag

visa imorgon, kom nu så går vi upp.

Jag kånkade upp den ena resväskan för trappen. Halvvägs

upp kom en kille ifatt mig.

- Här jag kan ta den där, sa han.

- Åh, tack.

- Hej, jag heter Matt, sa han och räckte fram sin högra hand

över väskan som han just tagit ifrån mig.

- Hej, jag heter Sofie.

- Välkommen. Det är du som kommer från Sverige?

- Hon har rest i över ett dygn Matt, låt henne komma till rätta

här innan du hoppar fram och börjar utfrågningen, sa Amanda.

- Tack, mumlade jag.

- Hoppas du ska trivas här, fortsatte Matt.

Uppe på övervåningen möttes vi av en trång, lång korridor

med en grå heltäckningsmatta på golvet. Ljuset var dunkelt och

åt vardera håll fanns flera dörrar. Amanda tog till höger, stannade

utanför en dörr mitt i korridoren och knackade.

- Kom in, hördes en röst på andra sidan. Amanda öppnande

och en kort, kurvig tjej med långt lockigt hår hoppade upp från

en av sängarna i rummet. Hon hade på sig jeans och en tight

t-shirt och såg ut som en filmstjärna. Det strålade om henne.

- Hej Sofie, det är jag som är Nicki. Välkommen, kul att äntligen

få träffa dig. Jag tog den här sidan av rummet hoppas att

det är okej?

- Hej, sa jag. Det blir bra antar jag.

Rummet var stort och delades av på mitten av en luftig bokhylla.

På vardera sida fanns ett skrivbord och en säng. Det låg

en fluffig silverfärgad matta på golvet och det fanns två enorma

garderober som räckte upp till taket.

- Kom in, gör dig hemmastadd, sa Nicki.

- Vi kan ses imorgon Sofie, så ska jag visa dig runt. Hoppas

du får sova gott, sa Amanda.

- Tack Amanda, sa jag och sjönk ner på den lediga sängen.

Jag försökte le åt Amanda när hon klappade mig på axeln och

lämnade rummet, men jag orkade inte tvinga upp mungiporna.

- Du ser inte vidare pigg ut. Jag tror vi behöver få dig i säng,

sa Nicki och granskade mig uppifrån och ner.

Jag såg på väskorna som var parkerade innanför dörren och

försökte uppbringa någon form av energi för att resa mig och

packa upp det nödvändiga, men kroppen var för tung.

20 21

- I vilken väska har du lakan och handdukar?

Jag pekade på den vänstra och såg tacksamt på när Nicki välte

ner den på golvet och plockade fram. Hon kastade en handduk

och min necessär till mig och pekade.

- Där är vårt privata badrum, vi har varsitt skåp där inne.

Om du gör dig i ordning så kan jag bädda åt dig om du vill.

Jag kände knappt igen personen som mötte min blick i spegel,

mörka ringar under ögonen fick dem att se insjukna och

håliga ut och huden var blek. Håret som var samlat i en hästsvans

hade tovat ihop sig, jag såg ut som någon ur en skräckfilm.

Vattnet från kranen var kallt och det kändes underbart att

dränka ansiktet i det. När jag sög i mig lite från mina kupade

händer kunde jag inte låta bli att grimasera, det var värre än

badhusvatten. Ändå påminde de få dropparna jag fått i mig om

hur törstig jag var. Jag kunde inte låta bli att dricka mer. Kroppen

kunde inte få nog. Till slut bestämde jag mig för att ta av mig

kläderna och ta en dusch. Jag hade förtjänat det.

När jag kom ut igen hade Nicki bäddat och dragit ner rullgardinerna

för rummets båda fönster. Hon log mot mig.

- Du ser lite piggare ut, men jag antar att du vill sova?

- Ja, tack för att du bäddade.

- Jag drar ut en sväng. Så får du sova i fred.

- Snälla, känn bara inte att du måste gå.

- Det är lugnt. Sov gott.

Hon tog en hastig titt i spegeln som hängde på insidan av

dörren och sedan lämnade hon mig.

Jag var framme. Långt hemifrån och allt som varit mitt liv

fram tills nu. En pirrande känsla av lika delar förväntan och

nervositet fladdrade till under huden. Imorgon skulle jag börja

mitt nya liv.