Kapitel 1
Efter
en stund slutade det sticka i läpparna och rummet kändes
stadigare. Jag passade på att gå på toaletten, för fjärde gången,
och sedan gick jag ut till handfaten. Ögonen var röda och
tåriga. Jag skvätte vatten i ansiktet, gnuggade och torkade med
en pappershandduk i hopp om att kunna dölja min gråtattack.
I
ett infall tog jag upp två tabletter ur påsen och stoppade in dem
i munnen. Det var svårare än jag föreställt mig att svälja ner de
små pillren, utan att börja tugga på dem. Till slut kunde jag få
dem långt ner i svalget och ta en klunk vatten som förde med dem
ner i strupen. Det var första gången i mitt liv som jag tog någon
form av läkemedel, jag hade inte ens tagit värktabletter tidigare.
Ombordstigningen
hade börjat och det var nästan tomt vid utgång
43 när jag kom tillbaka. Jag räckte fram pass och biljett till
flygbolagspersonalen.
-
Hur är det fatt, du ser inte ut att må så bra, sa mannen som kontrollerade
mina papper.
-
Lite ledsen att åka bara, och så gillar jag inte att flyga.
-
Det ska du inte oroa dig för.
Han
klappade mig på axeln och jag ryggade från hans beröring.
-
Hoppas att du får en bra flight och en trevlig resa, sa han.
Jag
nickade och gick in i gången.
Flygplanet
kändes enormt, det var tre säten vid varje fönster och
sex säten mellan de två gångarna. Till min lättnad hade jag en
hel fönsterrad för mig själv. Underbart, jag skulle få lida i ensamhet.
Efter att ha placerat ryggsäcken i bagageutrymmet ovanför
sjönk jag ner i stolen vid gången och knäppte fast säkerhetsbältet. Den
plastiga skinnimitationen klibbade mot kläderna och
jag kände pulsen vid tinningarna.
Det
tog inte lång stund innan det jättelika planet började backa
ut från terminalen. flygvärdinnor gick fram och tillbaka i gångarna
och kontrollerade att alla var fastspända, sedan ställde hela
styrkan av personal upp sig och började peka ut nödutgångar och
visa flytvästar, som om vi skulle ha en chans att överleva
om de blev aktuella. Jag försökte andas lugnt i väntan på
att tabletterna skulle få effekt. Lungorna kändes för små, eller fyllda
med någon tung rök. Jag föreställde mig ett svart moln av rök,
som invaderade all plats i bröstet och tryckte undan syret. Jag
kippade efter andan. Säkerhetsgenomgången
var klar och de knastriga högtalarna gav
order om att personalen skulle spänna fast sig. I änden på startbanan
stannade planet och stod stilla i väntan på att få åka iväg.
Paniken höll på att få min kropp att explodera, tabletterna fungerade
inte. Vad hade hon trott mamma, att jag skulle klara mig
med placebo, det var meningen att de skulle börja verka direkt.
Jag drog fram påsen ur fickan. Snabbt tog jag ur de återstående två
små pillren, la dem på tungan och försökte svälja, utan
att ha något att skölja ned dem med. De fastnade och skavde
i svalget. En smak av kalk och damm spred sig i munnen. Jag
svalde och svalde. Motorerna rusade, peppade upp sig inför kraftansträngningen
att komma upp i luften. Sedan tog det fart, jag
såg världen åka fortare och fortare förbi utanför fönstergluggen och
jag pressades bakåt i sätet. All luft, all rök trycktes ut ur kroppen.
Jag blev platt och kallsvetten klibbade i nacken.
Jag kommer att dö. Sedan
var vi uppe i luften. Det blev en brant backe i gångarna och
innan vi hunnit plana ut började personalen röra på sig.
En
flygvärdinna i snäv kjol och höga klackar kom emot mig genom
gången. Luften i planet var sval av luftkonditioneringen som
arbetade på max. Det susade i öronen. Mina händer höll så hårt
i armstöden att knogarna vitnade. Kroppen kändes stel och benen
var låsta i en onaturlig vinkel. Jag försökte se på flygvärdinnan, men
bilden var suddig, hur jag än ansträngde mig.
-
Hur är det fatt miss? sa hon och böjde sig ner mot mig.
Kom
för nära. Jag
ryggade bakåt mot ryggstödet.
Världen
klarnade. Flygvärdinnans
hår i en stram knut i nacken, doften av hårspray som
stack i näsan. Lager av makeup som täckte hennes naturliga
porer och stora svarta glasögonbågar som gick ner en bit
över kinderna.
Jag
ryckte upp armarna, det kändes som om planet krängde till.
Hon
skrek, rakt ut, och flög bakåt, bort från mig. Varför skriker hon? Vad
var det som hände. Var det dags att dö?
En annan kropp materialiserades bredvid mig. Nära. Ett
mansansikte blev tydligt. Man, kille? han måste varit i min ålder,
eller äldre, han var tidlös. Allt annat runt omkring mig var som
att titta under vatten. Ansiktet var vackert, aningen blekt med
rufsigt rödbrunt hår och markerade ögonbryn. Jag fastnade vid
ögonen. De skymdes till hälften av hundratals uppåtböjda ögonfransar
och var mörkt blåa, med en ljus ring i yttre delen av iris.
Det ljusblåa tycktes bli större, mer skinande.
- Lugna dig Sofie, sa han.
Det lät som en sång.
- Du måste lugna ner dig. Se på mig.
Som om jag någonsin skulle kunna se bort från de där ögonen.
Jag var som hypnotiserad. På håll hörde jag upprörda röster
och någon som grät. Allt det var i bakgrunden, bara hans ögon
existerade. Det lysande blåa inneslöt mig i en våg av lugn. Alla
tankar på flygvärdinnans skrik och skräckslagna ansikte försvann
långt bakåt i huvudet, det hade nog inte hänt.
Han la sin hand på min. Värme strålade genom kroppen.
Musklerna slappnade av och dimman som resten av synfältet
varit skymt av lättade tillsammans med suset i öronen. Jag blev
12 13
medveten om alla upprörda röster omkring mig och tvingade
bort blicken från personen framför mig. Flygvärdinnan stod en
meter bort med händerna i ansiktet, ögonen uppspärrade under
de stora glasögonen. Hon skrek inte längre, hon grät. En manlig
steward kom springande i gången.
- Du måste gå tillbaka till din plats mister, vi tar hand om
det här, sa han.
Mannen vid min sida vände sig mot stewarden och oron
blossade upp i mig när hans blick såg bort från mig. Jag mindes
rycket i planet och skriket. Var det jag som hade orsakat det, vad
hade jag gjort?
- Det finns ingenting att oroa sig för här, bara en trasig stol.
Jag lugnar damen här och du och din personal tar hand om de
andra passagerarna, de behöver er.
Rösten var bestämd. Så övertygande att ingen skulle kunna
säga emot honom, så vuxen, den både passade och passade inte
ihop med ansiktet som uttalade orden. Fler ur kabinpersonalen
kom springande. Jag undrade varför alla såg så upprörda ut.
Och varför allas ansikten slätades ut så fort de såg på mannen
bredvid mig.
- Om ni alla sköter ert arbete så kan jag hjälpa damen här.
Det är ingen fara alls, inte med henne och inte med planet.
Den manliga steward som kommit först log ett fånigt leende
och föste de andra framför sig när de backade bort från oss. Jag
kände hur jag släppte ner axlarna när jag återfick ögonkontakt
med mannen vid min sida. Han var så vacker att jag ville röra
vid honom för att försäkra mig om att han var verklig. Hetta
blossade upp i ansiktet och jag såg ner i knät.
Det var någonting som var fel med bilden.
Mina händer vilade mot låren. Fingrarna var fortfarande vita
av spänning, så hårt knutna runt armstöden att de försvann in i
plasten. Armstöden skulle inte vara där, i mitt knä, de skulle sitta
fast mellan stolsryggarna. När jag insåg vad jag hade gjort, kastade
jag armstöden ifrån mig. Det blev inget riktigt kast. Mina
händer fångades upp och inneslöts i hans stora händer mitt i
kastet, det brände till i huden. Han tog tag för hårt, men så fort
jag formulerade tanken på obehag lättade greppet och han la
försiktigt ner mina händer i knät igen.
Armstöden föll ner på golvet framför mina fötter. Fem stora
hål i vardera armstöd markerade var mina fingrar just varit.
- Du måste ta det lugnt, sa han. Kan jag sätta mig här?
Han reste sig upp i sin fulla längd och pekade med handen att
jag skulle flytta in mot fönstret. Han var så lång, så stor. Tveksamt
knäppte jag upp bältet och hasade mig in till det mittersta sätet.
Hålet mellan stolarna där ett av armstöden suttit fick mig att
stanna upp. Stirra. På hålet och på mina händer.
- Det är lugnt, sa han.
Hans ord bröt min förvirring. Istället fylldes jag av vetskapen
om hur nära mig hans kropp befann sig. Det strålade som ett
kraftfält omkring honom och jag kunde inte förmå mig att flytta
mig längre ifrån, jag ville vara där, i energin.
- Hur känner du dig? frågade han.
Han såg mig rakt i ögonen, som om han letade efter någonting
innanför hornhinnan.
- Jag vet inte vad som hände, svarade jag.
- Du börjar få tillbaka lite färg i ansiktet.
Han log och jag kände hur "lite färg" förvandlades till tomatröd.
- Hur visste du vad jag heter? sa jag.
- Det vet jag inte, varför tror du att jag vet det?
- Du sa mitt namn förut. Sofie, lugna dig, sa du. Jag hörde det.
- Nej, jag sa bara lugnande ord, inte ditt namn. Du kan fråga
flygvärdinnan om du vill, du var ganska borta, kanske du inbillade
dig?
Hans röst var så övertygande, jag kunde bara skaka på huvudet.
- Jag vet inte, jag kanske är påverkad av tabletterna som jag
tog trots allt.
- Har du tagit tabletter? Jag skulle inte göra det igen om jag var
du, man vet aldrig vilken effekt de kan få.
14 15
Det lät som om han pratade förmanande till ett barn.
- Mamma skulle aldrig ge mig något farligt, protesterade jag
utan att hinna tänka efter.
Hans energi var så lockande, så nära. Jag såg in i de mörka
ögonen, synen gav mig en känsla av tyngdlöshet och jag måste
vända bort blicken för att kunna samla tankarna.
- Självklart inte, svarade han.
Med ett leende fortsatte han.
- Det kanske är dags att vi presenterar oss, jag heter Richard
Keeton.
Han sträckte fram handen i en formell hälsning. Jag såg ner
på min egen hand innan jag försiktigt tog hans.
- Sofie Nordström.
Jag vågade inte släppa handen med blicken och möta hans
ögon, rädd för att göra hål i hans hand också när den begravde
min med sin storlek. En ilning gick från handflatan upp genom
armen och jag kunde svurit på att han också kände samma sak.
Han släppte mig men fortsatte att se på mig, studera mig, sedan
skakade han lätt på huvudet, som om han bestämde sig för att
det inte fanns något att hitta.
En storvuxen steward kom fram till vår rad.
- Hur går det här?
Han hade svettdroppar vid det vattenkammade hårfästet och
såg ut som en skolpojke som blivit framskickad av kompisarna
för att fråga något viktigt. Det passade inte ihop med hans breda
axlar. Richard vände sig mot honom och svarade med låg röst.
- Det är bra tack, ni behöver inte oroa er.
Han pratade inte högt, men rösten nådde utan att avta i
styrka ut till alla passagerare som satt runt omkring.
- Damen här behöver något att dricka, vatten, kan du ordna
det? fortsatte han.
- Absolut, sir.
Stewarden släppte ut luften ur lungorna och axlarna sjönk
ner. Jag hade inte tänkt på det själv förrän Richard sa det, men
det kändes som om mina tänder hade torkat fast i insidan av
läpparna och det kurrade i magen. Jag försökte dra med tungan
längs tandraden men den hade fastnat i gommen och det blev
mest ett konstigt grimaserade.
Stewarden kom tillbaka med ett plastglas och en flaska vatten
som han ställde ner på bordet framför Richard. Genast sträckte
jag mig efter flaskan och svepte den i några få klunkar.
- Vill du ha mer?
Richard såg på mig med höjda ögonbryn.
- Ja tack. Jag har min plånbok i väskan.
Stewarden som stod kvar i gången, log försiktigt mot mig.
- Det kostar ingenting alls miss, du får dricka hur mycket du
vill på den här flighten.
- Vi tar två flaskor till, sa Richard och om han brydde sig om
min missuppfattning visade han det inte.
Flygvärdinnan med glasögonen kom med snabba steg fram
med mera vatten. Hon darrade en aning på handen när hon satte
ner flaskorna. Richard la sin ena hand på den, bara för en sekund.
- Det kan inte vara lätt att arbeta under de här förhållandena
miss. Det är tur att det bara var en stol som gick sönder.
Han såg flygvärdinnan i ögonen när han fortsatte.
- Nu glömmer vi den här historien, allt är bra nu.
- Självklart.
Hon log mot Richard.
- När vi landar behöver ni se till att någon kontrollerar alla
sätena, de kan vara felmonterade, sa han.
- Absolut, det ska vi göra. Kan jag erbjuda er något mer? Vi
kommer att börja servera lunch om en liten stund men önskas
någonting före det är det bara att säga till.
- Tack. Vill du ha någonting nu Sofie?
Det var någonting med hans sätt att prata, jag kunde inte sätta
fingret på vad det var.
- Jag kan vänta, tack.
Richard satt kvar bredvid mig tills jag ätit upp den smaklösa
flygplansmaten och kabinpersonalen samlat in alla brickorna
igen. Jag kände mig lugn utan att kunna förstå varför.
16 17
- Du verkar må bättre nu Sofie, jag borde gå tillbaka till min
plats, sa han.
- Nej!
Jag grep tag i hans hand och hans ögon blixtrade till samtidigt
som en stöt av värme for genom handflatan. Genast släppte
jag, rädd för att jag tagit i för hårt.
- Jag menar, jag blir lugn av att du sitter här. Snälla stanna,
sa jag.
Några timmar tidigare hade jag varit glad för att ha fått ett
ensamt säte, nu blev jag skräckslagen bara av tanken på att han
skulle lämna mig ensam igen. Hans uttryck när jag bad honom
stanna var nästan lika skrämmande, men det insåg jag inte förrän
det var för sent. Det var mörkt, han rynkade ögonbrynen i
en båge och det fick honom att se mer arg än bekymrad ut.
- Jag stannar om du behöver det, sa han och såg sig om i
planet.
De som satt runt om oss verkade dra en gemensam suck av
lättnad och det fick Richards uttryck att slätas ut.
Som statistiken lovat landade planet säkert utan att jag fick
några fler utbrott eller blackouter. Richard Keeton satt bredvid
mig hela resan. Han sa inte mycket, svarade bara kort på
mina frågor och verkade mest försjunken i sina egna tankar. Jag
klagade inte, jag hade fullt upp med att försöka hitta en förklaring
till vad som hänt. En adrenalinkick kanske, jag köpte inte
Richards idé om att stolarna var felmonterade, jag till och med
fällde ner armstödet som fanns kvar, det mot fönstret, och drog
i det. Det satt som berget.
Richard tog inte i mig igen, han blängde irriterat på mig när
jag snubblade i gången när det var dags att kliva av planet. Han
var på väg att stötta upp mig men hindrade sig när jag återfick
balansen.
När vi kom in i ankomsthallen försvann han utan att säga
något. Jag ångrade att jag inte passat på att tacka honom. Han
hade hjälpt mig, det minsta jag kunde göra var att säga tack. Jag
försökte intala mig själv att det var därför som jag kände mig så
besviken när han försvann. Men tomheten som fyllde bröstet
berättade något annat.
Det var varmt i Boston. Jag rullade mina två stora resväskor
mot bussarna och blev genomsvettig. Det var en fem timmar
lång bussresa till Charlesport och Amer universitet, men buss
var ett färdmedel som jag kände mig tryggare med. Sätena på
bussen var plastigare än de på planet och de osade av en blandning
av svett och spya, ändå skulle jag hellre ha åkt buss hela
vägen. Jag var helt slut när jag satte mig på det hårda sätet och såg
ingenting av landskapet under resan när jag föll ner i en drömfylld,
flackande sömn.
Det var inte långt mellan busstationen i Charlesport och min
nya adress vid campus, taxiresan tog bara fem minuter, vilket jag
var oändligt tacksam för. Bilen stannade utanför ett grått, gammaldags
stenhus. Murgröna klättrade upp längs väggen och det
såg på något säreget sätt hemtrevligt ut. Framför huset fanns en
välklippt gräsmatta med en stenlagd gång upp till trappan och
tomtgränsen mot trottoaren följdes av en meterhög stenmur.
Jag drog ett djup andetag och försökte samla tankarna, men
det var som om hjärncellerna var fyllda med gröt. Chauffören
hjälpte mig med väskorna och när vi gått halvvägs upp för gången
öppnades dörren och en tjej i en blommig klänning som kunde
varit hämtad från sjuttiotalet, kom ut på trappan.
- Hej, du måste vara Sofie.
Hon uttalade mitt namn med engelskt uttal, med långt o och
kort i, jag lät det vara, jag antog att jag skulle få vänja mig vid det,
precis som vid allt annat. Som tur var såg jag inte språket som ett
stort problem. Engelska föll sig lika naturligt för mig som svenska.
Jag log när jag tänkte på mina lärare hemma som sagt att jag hade
bra gehör. Sanningen var att deras eget uttal var förskräckligt.
- Det är jag som är Amanda Ross. Trevligt att träffa dig.
Jag tog hennes utsträckta hand.
- Trevligt att träffa dig också, sa jag.
Jag betalade chauffören och Amanda tog min ena väska och vi
gick in i huset.
18 19
- Välkommen till Watson house, sa Amanda.
Vi kom in i en stor ljus hall, en svängd trappa ledde upp till
övervåningen, åt båda sidorna fanns korridorer med rum och
bakom trappen stod två stora spegeldörrar uppställda och ledde
till ett större rum mot husets baksida.
- Du kommer att dela rum med Nicki Lewis en trappa upp.
Hon är också doktorand, fast inom samhällsvetenskap.
- Det blir säkert bra, sa jag och bet mig i läppen.
Att dela rum var en av de största utmaningarna med det här
boendet, med hela resan om jag tänkte efter, men det var vad
Xlab betalade för i mitt stipendium. Jag hade fått tillräckligt
med pengar också för att kunna lösa boendet senare om det inte
fungerade. Mamma hade tyckt att det var bra att jag inte skulle
behöva klara mig helt själv. Trots att hon visste att hon oroade
sig i onödan, jag hade tagit lika mycket hand om henne som hon
tagit hand om mig de senaste åren.
- Alla här i Watson house doktorerar eller är precis i slutet på
sina masters, fortsatte Amanda. Jag själv skriver en avhandling i
psykologi, om läkare-patient-kommunikation.
- Spännande, sa jag och försökte kväva en gäspning.
- Men snälla du, kom så ska jag visa dig ditt rum. Du ser
väldigt trött ut.
- Ja, tack. Jag menar inte att vara oförskämd men jag är väldigt
trött, jag har rest i över ett dygn och inte sovit så mycket.
- Ingen fara vi får tillfälle att prata senare. Köket ligger där
inne om du blir hungrig.
Hon pekade förbi trappan.
- Det är bara att ta vad du vill i skåpen, allt är gemensamt
och ingår när man bor här. Är det något du saknar kan du skriva
upp det på listan som sitter på kylskåpet. Men det där kan jag
visa imorgon, kom nu så går vi upp.
Jag kånkade upp den ena resväskan för trappen. Halvvägs
upp kom en kille ifatt mig.
- Här jag kan ta den där, sa han.
- Åh, tack.
- Hej, jag heter Matt, sa han och räckte fram sin högra hand
över väskan som han just tagit ifrån mig.
- Hej, jag heter Sofie.
- Välkommen. Det är du som kommer från Sverige?
- Hon har rest i över ett dygn Matt, låt henne komma till rätta
här innan du hoppar fram och börjar utfrågningen, sa Amanda.
- Tack, mumlade jag.
- Hoppas du ska trivas här, fortsatte Matt.
Uppe på övervåningen möttes vi av en trång, lång korridor
med en grå heltäckningsmatta på golvet. Ljuset var dunkelt och
åt vardera håll fanns flera dörrar. Amanda tog till höger, stannade
utanför en dörr mitt i korridoren och knackade.
- Kom in, hördes en röst på andra sidan. Amanda öppnande
och en kort, kurvig tjej med långt lockigt hår hoppade upp från
en av sängarna i rummet. Hon hade på sig jeans och en tight
t-shirt och såg ut som en filmstjärna. Det strålade om henne.
- Hej Sofie, det är jag som är Nicki. Välkommen, kul att äntligen
få träffa dig. Jag tog den här sidan av rummet hoppas att
det är okej?
- Hej, sa jag. Det blir bra antar jag.
Rummet var stort och delades av på mitten av en luftig bokhylla.
På vardera sida fanns ett skrivbord och en säng. Det låg
en fluffig silverfärgad matta på golvet och det fanns två enorma
garderober som räckte upp till taket.
- Kom in, gör dig hemmastadd, sa Nicki.
- Vi kan ses imorgon Sofie, så ska jag visa dig runt. Hoppas
du får sova gott, sa Amanda.
- Tack Amanda, sa jag och sjönk ner på den lediga sängen.
Jag försökte le åt Amanda när hon klappade mig på axeln och
lämnade rummet, men jag orkade inte tvinga upp mungiporna.
- Du ser inte vidare pigg ut. Jag tror vi behöver få dig i säng,
sa Nicki och granskade mig uppifrån och ner.
Jag såg på väskorna som var parkerade innanför dörren och
försökte uppbringa någon form av energi för att resa mig och
packa upp det nödvändiga, men kroppen var för tung.
20 21
- I vilken väska har du lakan och handdukar?
Jag pekade på den vänstra och såg tacksamt på när Nicki välte
ner den på golvet och plockade fram. Hon kastade en handduk
och min necessär till mig och pekade.
- Där är vårt privata badrum, vi har varsitt skåp där inne.
Om du gör dig i ordning så kan jag bädda åt dig om du vill.
Jag kände knappt igen personen som mötte min blick i spegel,
mörka ringar under ögonen fick dem att se insjukna och
håliga ut och huden var blek. Håret som var samlat i en hästsvans
hade tovat ihop sig, jag såg ut som någon ur en skräckfilm.
Vattnet från kranen var kallt och det kändes underbart att
dränka ansiktet i det. När jag sög i mig lite från mina kupade
händer kunde jag inte låta bli att grimasera, det var värre än
badhusvatten. Ändå påminde de få dropparna jag fått i mig om
hur törstig jag var. Jag kunde inte låta bli att dricka mer. Kroppen
kunde inte få nog. Till slut bestämde jag mig för att ta av mig
kläderna och ta en dusch. Jag hade förtjänat det.
När jag kom ut igen hade Nicki bäddat och dragit ner rullgardinerna
för rummets båda fönster. Hon log mot mig.
- Du ser lite piggare ut, men jag antar att du vill sova?
- Ja, tack för att du bäddade.
- Jag drar ut en sväng. Så får du sova i fred.
- Snälla, känn bara inte att du måste gå.
- Det är lugnt. Sov gott.
Hon tog en hastig titt i spegeln som hängde på insidan av
dörren och sedan lämnade hon mig.
Jag var framme. Långt hemifrån och allt som varit mitt liv
fram tills nu. En pirrande känsla av lika delar förväntan och
nervositet fladdrade till under huden. Imorgon skulle jag börja
mitt nya liv.