Förlag

31.08.2018

Jag visste ju hela tiden att jag på något sätt skulle ge ut min bok, om jag så skulle göra det själv. Före sommaren fick jag en väldigt fin refusering med kloka och givande kommentarer till manuset. De avböjde utgivning eftersom det inte var vad de letade efter just nu. De samarbetade med ett förlag för egenutgivare och tipsade mig om det utifall inget annat förlag skulle tacka ja. Så den här veckan fick jag ett erbjudande från ett annat förlag. De är beredda att samarbeta med mig i utgivningen av Homo maior. Det känns som om jag borde studsa runt och vara på väg på en gång för att skriva kontrakt. Och jag är glad och fylld av tacksamhet. Min dröm om ett författarliv tar form. Boken blir verklighet. Jag är också lite rädd. En liten otrevlig typ, jag kallar honom Bert, han är min inre kritiker och han ser ut som en struts, poppar fram runt varenda hörn och säger att det inte är tillräckligt bra. Du kan bättre! Jobbar hårdare! Du kommer bli utskrattad om du trycker det där skräpet!
Det krävs en rätt stor ansträngning för att låsa in Bert, han är hal och snabb och slinker undan mina försök att pressa bort honom. Så istället för att låsa in honom försöker jag resonera med honom. De skulle inte erbjuda mig utgivning om det var skräp. Ha, säger Bert, de har väl ingen aning. Och sanningen är att jag inte vet om de har en aning. Jag har sju stycken refuseringar av manuset från andra förlag. En av åtta är ingen vidare statistik. Fast Harry Potter fick också åtta refuseringar. Carrie av Stephen King fick hela trettiotvå refuseringar innan den blev en best seller. Och vet ni vad. Jag skrev inte Homo maior för att den skulle sälja miljonupplagor. Jag skrev den för att Sofie pockade på inne i mitt huvud och ville ut i världen. Hon ville berätta sin historia, om Richard och kärleken och hatet. Hon ville berätta för världen att hur mycket vi än tror att vi vet, så finns det så mycket mer att ta reda på. 
Homo maior blir verklighet. Jag hoppas kära läsare att ni ska gilla den även om inte Bert gör det, (jag brukar inte lyssna så mycket på honom) och jag hoppas att ni när ni läst den vill veta hur det går.