Framsidan är spikad

30.11.2018

Nu har hela omslaget bestämts. Det blir så fint. En nervcell, med axoner som sträcker ut sig likt elektriska blixtar. Fonten är tänkt att påminna om den äldre metoden för att sekvensera DNA. Allt det där är subtilt kittlade mot stämningen i boken. Jag måste erkänna att jag är nervös. Jag har en känsla av att det inte händer, att det bara är på låtsas alltihop. Ändå vet jag att det händer, mest för att det byggs upp en lätt illamående känsla i halsen så fort jag tänker på det. Ha, det är det här som var min dröm. Nu är jag inte lika säker längre men låt gå för det. Jag gissar att det är just det här som är den rätta sortens nervositet. Den som gör att jag vet att jag lever. Snart nu, mycket snart åker inlagan och omslaget till tryckeriet. Det återstår att se om den kan släppas före jul. Jag håller alla tummar jag har för det men tiden är knapp.