Liten sjukling

21.01.2019

Idag blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade planerat att åka och lämna böcker till några olika affärer som vill sälja Homo maior. Men det märks att vi närmar oss vabuari. Jag lämnade en dotter glad i hågen på skolan i morse och en timme senare ringer de och säger att hon mår jättedåligt. Jag kastar på mig kläderna och kör dit. Då sitter hon på en bänk och ser mer ut som ett spöke än den lilla glada som studsade in där en timme tidigare. Så nu är vi hemma. 
Ute är det -5 och ymnigt snöfall. Eftersom dottern mest vill vila under en filt kan jag sitta här och skriva. Manuset till Homo chimera är nästan helt klart. Det har varit svårt att skriva för storyn blir så mörk. Det är så mycket motsättningar och insatserna har skruvats upp. För mig var det en lättnad att komma till slutet och känna att jag fick ihop det. Sagan tar inte slut där, men just detta äventyr är avklarat. 
Jag tänker att hela livet är lite som att skriva böcker. Det blir inte alltid som en har tänkt sig, men det det går att få ihop ändå. Jag känner mig tacksam för att jag just nu kan kasta på mig kläderna och vara på skolan inom fem minuter, utan någon drabbas så värst negativt av det. Det blev mer skrivtid för mig, och det är faktiskt helt underbart, det också. Det är inget kul för dottern att vara sjuk såklart. Men hon är nog snart på benen igen. Tills dess får hon vara hemma med mig.